Hurra det är Lucia!

Och då får man tankarna på hur man firade det när man var barn.
Då hade man övat luciasånger under ett antal veckor med alla barnen som också bodde i höghuset i Malmö. Vi satt nere i mangelrummet och övade sånger, och hur vi skulle stå och gå i ledet.
Och jag fick aldrig vara luciaL, det var alltid någon med långt hår som blev vald att vara lucia.
Tyvärr hade min mamma tyckt att kortklippt med sidbena var snyggt på mig, men jag ville ju ha långt hår.
Det har jag fått ta igen nu på lite äldre dagar istället.

När dagen D kom, då samlades vi med nystrukna, nytvättade vita och spröda  lucialinnén.
Ljuset var vitt och hade en pappersmanchett  som man hade skrivit alla sångerna på, om man nu skulle glömma.
Vi sjöng för alla i hela åttavåningshuset, och våra julnissar som bjöd på pepparkakorna fick också samla in alla pengarna som vi fick.
Dessa pengar delades sedan systerligt och broderligt i mangelrummet i källaren.
Och så hade ju mamma bakat lussekatter med saffran, som vi åt efteråt! Mjuka, fluffiga och väldigt goda!

Idag är det Lucia! Och inte en lussekatt i sikte, bara en hög med blå, creme och lila-vita britter som ligger och skräpar i hörnorna.  De luktar gott i alla fall, de blev badade för ett par veckor sedan.

Idag ska jag tända ett ljus, luta mig tillbaka i fåtöljen, och lyssna på Lucian på tv:n.
Jag ska dricka en kopp kaffe i alla fall. Äter jag en lussekatt kommer den att lägga sig som ett extra lager på min redan putande muffinsmage.

Ha en fin Lucia, och du, håll koll på dina katter så de inte bränner morrhåren på de levande ljusen, eller svansarna.